214 i krokarna

Ganska sömnig, lite överallt och väldigt mycket på samma gång.
Text, teckningar, måleri, musik och slöfoto av Henrik Johansson

Ja!Ja!Ja!

***

-Ja, ja, JA, JA, JA!

-Hunden gör så gått den kan.

-Ögonen ser rädda ut.

-Vad vet du om det?

-Det syns.

-Vems röst talar nu?

-Pojken sölar ner sina byxor.

-Spelar ingen roll.

-Vad?

-Vem som säger vad till vem.

-Kan inte se vem det är som talar nu

Så kan det komma att fortsätta i dagar. Telefonen ligger tyst, diskmaskinen fylls, någon går ut väldigt tidigt med en hund eller så är det jag är uppe väldigt sent. Bordslampan gör pappret gult. Vissa ord blir svåra att stava och senare när allt fäster även omöjliga att uttala. Dagarna går in i varandra och jag skriver ”vi lägger oss om natten och vaknar på eftermiddagen” som att det skulle rättfärdiga det här oansvariga att veta bättre men göra fel. Och allt börjar om. Någon skriver ”Han blev inlagd på beroendecentrum” men jag väljer att skriva ”han slukades av natten” också det en lögn som vilken annan.

En mun smakar bättre när den äter en annan, vilken det nu kan vara. En cigarett är man aldrig ensam med. Jag tror ofta att ingen ser mig och fimpar på tungan, hittar ett hål i kroppen bakom pungen, dricker vatten tills magen blir rund, läser Bibeln tills tårarna rinner och försöker säga något i SMS men jag har slutat formulera mig med ord.

-Lyssna nu, nu är det lika bra jag säger det

Två veckor efter jag kom ut från kliniken träffade jag Eva. Efter en tid kom vi att bo i samma lägenhet. Jag ser en del av hennes ansikte lysas upp av hennes mobiltelefon som hon håller väldigt nära sitt ansikte. Hon sitter halvt vänd från mig i soffan. Det surrar i vattenledningarna och taklampan har slocknat.

-Det är lika bra lyssna bara: ”En man ställer sig på en motorväg. En hund skakar våldsamt i en buske, faller bli sedan liggande i den frusna jorden och dör. Telefoner slutar fungera. Tv, radio och internet ligger nere. Mörka spår och fläckar syns i snön på fotbollsplanen som efter slakt. Pengar har inte längre något värde. Industribyns stålarmar och torn vrider sig upp i den rodnande himmelen. Barn föds mycket sent och kommer oftast ut tysta med mörk och kall hud, döda fiskögon som stirrar i taket. En polis hittades förkolnad i en låst isoleringscell. En dagisgrupp hittades i en container på botten av Öresund. Vapendepåer töms i hela landet. En grupp människor samlas på ett torg och skriker om att sandstormar snart kommer täppa igen stadens utkanter och att ”händelsen” närmar sig, dom kallar den: Kaskaden”

Flera veckor innan den här meningslösa dagen med Eva hade jag precis flyttat in i lägenheten. Vissa dagar sov jag i huset vid radiomasten. Andra dagar sov jag på soffor. Det berodde helt på hur villiga människorna omkring mig var. Hur de om morgnarna mötte min blick när jag kom in i lokalen, eller puben eller kvarten. Jag bestämde mig så fort jag kom in att här ska jag vara. Ibland. Jag började snabbt med att riva ner tapeterna för att ha som stora anteckningspapper. Tankarna kom vid den här tiden som mindre epileptiska anfall, eller som hostattacker.

Nu sitter jag här och tittar på ett av dessa ark. Brunt, fläckar av vin, små små hål av glöd. Heroin. En smak av batteri pulserar i min tunga. Ett hästöga är aldrig större än vad du vill att det ska vara. Brunt är saliven som kommer nu. Svart är vätskan från mina skåror till ögon.

”Ett, två. Det kommer att slå ett slag i vardera hjärta. Det kommer rycka i själen som ryckningarna vid en pojkes första orgasm. Hjärnan flyter ut i tänderna och tarmarna bygger bo i hjässan först hos henne sen i dig. Malmö kommer vara staden ni misslyckades i. Sandstormar slet bort er romans från Dalaplan. Inte några cigaretter i världen kommer få henne att bli din. Hjärtat är en bedräglig muskel. Kramp drabbar er. Men först innan det: ett slag i henne ett slag i dig. En hand mot ny hud, en typ av ögon vanligast att se bland nyvakna vänner. En gemensam antändning, en väntad avtändning. Hon kommer plötsligt vara väntad någonstans. Hon kommer förinta luften i lägenheten när hon tänder en cigarett och skyndar till bussen. 15:34 Mild dis, viss rodnad av avgaserna, koltrastar och gråsparvar i sång. Avgaser, dörrar som slår, bilars brus, en borttappad vän, ett ofärdigt brev, ett avbrott, ett utbrott, en tomhet, en sjukdomshistoria”

un trou dans le coeur

Och jag vaknar i rummet som ligger nära radiomasten. Under flera år har ingen velat kännas vid den. Inte kommunen och inte heller någon annan. Jag får brev flera gånger i veckan där man upplyser mig om att jag inte kan bo där. Att ingen äger det huset och inte heller omkringliggande marker, dungen, en liten bit av åkern som tar vid där kranskommunen upphör och vattendraget som expanderar och drar ihop sig i takt med väderleken.

Jag ser tydligt att jag ligger i sängen och röker, följer rökspiralen, hur den snabbt blir ett med luften. Det tar några sekunder av varje bloss för mig att inse att jag ofta håller andan, som vid överrumplan eller förtvivlan. Allt liknar allt annat i någon mening och jag väljer att byta “förtvivlan” mot “förväntan”.

Jag kokar kaffe, rostar en brödbit och brer den med smör. Jag håller sen koppen med båda händer och ställer mig utanför dörren och andas, dricker långsamt och värms av kaffet men svettas snart av koffeinet.

I dag står solen nästan i zenit ovanför masten. “Jag har druckit hela natten och läst tidningar, blev väldigt full mår dåligt idag, tog pix. Om det blir som det kan bli nu, kom ihåg att inte få panik. Jag har försökt att rita av det, förstora det och försöka se detaljerna om det på nått sätt finns ett mönster. Jag kolla upp det i katalogen, men min mor ringde från jobb och sa att hon hade sovit för länge och att hon nu glömmer mycket och att det blir knappast bättre men man ska inte klaga för det gjorde inte hennes föräldrar och jag ska vara glad att jag ens har en lägenhet och att människor vill veta av mig och om jag inte gör mig till så mycket nu så kan jag få det hon har också. Ville bara säga det, du vet att jag tycker om dig” Det smsmedelandet hade överlastat min förra mobil, men vi bestämde oss gemensamt för att skaffa modernare telefoner för att underlätta vår relation. Allt detta förfärliga knappande. Alla dessa ord, alla dessa trevande meningar. Att hela tiden tänka två steg fram. Allt detta gör mig obeslutsam, grumlig och inte alls så fri som jag vill.

Huden är blöt nu. Knastrar det nu så är det från radiomasten. Ja. Ja. Ja det knastrar nu. En grå hinna över mitt ansikte hjälper mig att stänga och sen öppna mina ögon. En andedräkt tar tag i trädkronorna, buskagen och skräpet, drar en djup suck och låter allt sedan återgå till stillhet, väntan och sen ytterligare en förberedan för att dras en liten bit närmre himmelen.

Sen kommer denna himmel få gråvita streck över sig. Inget ljud kommer vara starkare. Fåglarna kommer bära sina ungar i näbben och flyga snabbt ner i marken där hål från flygmaskinernas motorer tjänar som hem för alla jordens varelser.

Men detta är bara något man berättat för mig. Detta är något att jämföra med den sista cigaretten den lungsjuka damen i centrum alltid talade om. Hennes ansikte koncentrerades till ett frågetecken kring kniven som punkterade hennes hjärta, och ändå denna förvåning bland folket att tobaken aldrig fick bli hennes död. Nästan som att sorg drabbade hennes familj då hon valde att bjuda in döden i hålet i hennes hjärta i stället för det i hennes ansikte.

J’ai perdu tout le temps!

image

*

Det är som att jag hör något nu. Allt är där det ska och allt är som det brukar. Är det inne i örat? Att något går dit när jag inte tänker på det, att höra. Är det en cigarett jag bränner mig på nu? Är det ett glas vatten jag har i handen? ” Jag häller ut alla mina mediciner och går in i min mun och ner i min mage och ut i mina händer och ut i mina fingrar och ut över min kropp och in i mina ögon och ut genom tarmarna ner i toaletten och in i mina näsa och till sist in i mitt hjärta där det knyter sig till en malignt muskel av åtrå.

Mina ögon är där dom ska mina fingrar där dom ska, men jag har ingen kontroll nu. Jag har ingen kontroll nu! Jag viskar på gården så att någon kanske ska se att jag går med tankar i mitt huvud som sitter fast i trådar och trådarna sträcker sig långt, långt upp och vidare flera mil men inte längre än där Skåne tar slut! Inte alls så långt som innan. Trådarna slingrar sig, men det är lätt att klippa dom. Någon av Guds änglar drabbas av blodbrist, bryter sig loss och bär över huvudet ett tecken som betyder “En fri ängel, en vindpust som bär Gud med sig till dig, en stjärna av oro”

Men min tunga smakar järn. Mitt kaffe bränner hål på strupen, och jag tänker att det gör ingenting för jag ska ändå inte dricka mer nu. Jag tänker att om jag vänder på min hand så är kanske din hud där under ändå, och inte någon annanstans där tystnaden inte längre bryts av att telefonen ringer.

Jordens patologiska rus

In i detta igen. Himmelen tyngs av ett benvitt grått regn, och väger mer än vågorna mellan Juni och Juli och nu stelnar havet. Det är så ljust att synnerven briserar och pupillen sväljer glaskroppen och havet blir väldigt väldigt trögt och regnet skvätter emot ytan. Pölar bildar ett hav i havet. Ytterligare en gång till öppnas detta tillstånd av stratosfären som genom elektronregn försöker stöta liv i jorden, som i en död.

En tid kommer precis efter detta då inga frågor är irrelevanta. Då förvåningen över våldet som drabbar oss blir till överdrivna ansamlingar av böcker, cd-skivor, pärmar, mappar som kommer till att fylla kilometerlånga arkiv. Och jorden knarrar igen. Tillståndet som griper tag i kropparna är explosivt bländade vitt som det magnesium i glöd darrande tiotusen meter ovan för havet. Och det blir svårt att förstå detta. Fordon täpper igen stadens utkanter. Gråa klumpar av kroppar bländas av strålkastare strykande i sanden. Och moln av grus och damm begraver barn, boskap, hus och husdjur. Äldre generationer verkar upptagna i djupt övervägande om flykt. Vissa grupper står stilla med händerna tomma väntande på något. Vissa får en cigarett några ett glas blåbärssaft andra några piller och ytterligare en grupp får vapen. Och in i detta igen. Jordens plötsliga patologiska rus, jordens frånstötande av sammanhang. In i detta igen med kaskaden av olyckor som berövar människorna deras stela ansikte det sista hopp de har.