214 i krokarna

Ganska sömnig, lite överallt och väldigt mycket på samma gång.
Text, teckningar, måleri, musik och slöfoto av Henrik Johansson

Dråpdalen

Järnvägsspåren väger mer än Februaris vita huvudsvål och sakta tränger det sista ut av en hårt åtsittande vinter. Kliniken slår upp ett hål av skugga ända ut till Lockarp. Min tunga har fastnat i gommen.

Jag drömmer om en varm armhåla så som livstidsfångar drömmer om att flyga. Jag blir ganska snart upptagen med att vänta på förändringar utanför fönstret. Man kan se upprepningar under dygnet avspegla sig i rökkuren och man kan beröras av skiftningar i väderleken. Det mesta är

misslyckat. Jag nyser upp Sonja, Katarina, Emma och någon som heter Lars i min hand.

Jag måste ha glömt min medicin. Det är hopplöst, oansvarigt att bära sig åt. Krångla och kleta, streta och spjärna.

Men min tunga har fastnat och varje gång jag försöker ta i telefonen rinner den mellan mina fingrar. Det är en slags “rättvisa”. Tiden förstör allt. Hästkött ska väll också ätas. Men det är mest kannibalism som känns stötande. Jag förlorar mig i kulvertarna för jag försöker att komma på något men då är det där igen; Metadonet. Jag är “ren” säger systrarna, men jag känner mig mer berusad än någonsin.

Det gnisslar i spåren när öresundståget kommer, ett streck av silver som skjuter in i den ångande vintern. Staden har fått bristningar i sin hud. Man kan se att det är en jonkare. Man luras lätt av att det är lite. Säg aldrig till dom hur mycket du vill ha det. Jag vill så mycket att jag blir dement.

Låt inget hända nu. Jag håller i handen för att inte må illa. Jag får spasmofen i istället för antibiotika. På nittiotalet var det inte snack om att missbruka. Det ska inte längre heta Malmö eller Lindängen. Det ska kallas Dråpdalen, och hästar kommer brinna.

Rosten glöder i ett klart sken. Från marken trycks tyngre stenar upp och gör marken okänelig. I regnet kan man se tänderna bakom träden, hur dom vibbrerar i munnen.

Först kommer ni förstår mig, sen kommer ni inte förstå något.

En Dag Vilken Som

En dag vilken som


en dag med juniljus

med andra ansikten i min hand


svarta hål av personer

före detta personer


som blivande änglar

för evigt vita


onåbara oförståeliga

vita punkter av upplösning


dessa figurer cirkulerar

sitter eller ligger


i ett av drogerna utlagt

mönster på gräset nära


beroendecentrum och systembolaget

Så kom ett ljus


skapat i silver


att få över sig


tjära och en för tidig höst


och jag ligger bakom dig


med näsan mellan skulderbladen


med ett tomt bröst där jag inte


kan tränga bort mörkret


som lyser in mellan


klaffar och senor


muskler och blod, vener

Jag krängs ut ur sängen


står sen på gator


och vissa torg


och försöker att förstå


eller i alla fall hitta


någonting att förstå

Fotnot till Ylandet

Nu står molnen som ett tak

över staden

rök, dimmor

gigantiska spjut av eld

från gasledningarna

Staden, nu bara obilisker

genom tornen ett rop i dimman

genom allt ett skri!

Låt inte denna dag falla med sitt

avtryck i dina händer

låt inget hända dig

där du står brinnande

i busskurar, buskar, offentliga toaletter

ditt kött faller

ben, och senor kvar

Så mycket kraft och pengar

du tryckt i din kropp

ögon rullar, faller bak

som att du vill

titta i din egen skalle

se in i din hjärna

för att se om det finns

något hål som ljuset

kan spränga

eller letar du efter

nästa tillfälliga lösning

nästa uppståndelse, hänryckning

Omöjligheter, fragment av våld

som du inte upplevt

Ser du vilken dag som krävs nu

när du gått igenom dem alla?

Natten klär av dagen sitt ljus

och lite grann kan du gå

men på alla fyra som nyfödd

med mörka spår efter dig

Se styggelsen!

Se de pinade!

Som lärt sig pinas av de pinade

och ryggen vänds mot öst

där dagen glöder än, döende

Nu, dina knän förstörda, ligament senor blod

du är inte längre vaken nog för du ser inte mig

precis vid din sida, likt de som följer mig

en hjord av slitage

en legion av törst, skakningar

abscesser hepatit

rör sig in i staden av krossade hus

och armeringsstänger

Herren har vänt ljuset ryggen

och staden gapar ett tandlöst leende

och legionen av begär närmar sig

skär sig på det krossade glaset

spetsas på armeringsjärn

vissa fattar eld och förkolnade

blåser dem över taken, skimrande renhet en

sista gång, stjärnstoff i askan

för längesedan glömt, inlindat

i excesser

Blixtar av kroppar som rycks upp

graviterar med ett ljus som en

nova i en sekund

och de som fortfarande kryper

håller för sina ögon

eller blir blinda av

ljuset

Apologia – Stars and Broken Bones (9 plays)

The good old days, this is me and my friends old Hard Core band Apologia, sounded pretty good actually.

members;

Svante Karlsson

Viktor Forss

Henrik Wendel

Henrik Johansson

Du vrider dig

bänder dig

trasslar med orden

kring frukostbordet

kaffet gör inget gott

Jag glider och glider

ner på stolen med

kaffet spillt

på golvet

och där ska jag ligga

tills vi förstår det här

jag ska ligga

i det nikotingula köket

och bara fatta

och förstå

att du

fattas mig